Flera länder har påbörjat evakuering av sina medborgare från Libyen. Reuters har publicerat ovanstående sammanställning. Där redovisas dock inte de ca 30 svenska medborgare som uppges finnas i Libyen.
Det kommer flera rapporer om att det är kaotiskt på Tripolis flygplats. På svt.se berättar svenske Stefan Arnesten om läget på flygplatsen igår.
Apropå det faktum att enheter från UD och MSB skickats till Libyen för att stödja evakueringen av de svenska medborgarna så har bloggen Försvar och Säkerhet idag nedanstående intressanta artikel om Non-Combatant Evacuation Operation – NEO.
Under Libanonkriget 2006 genomförde Sverige en lyckad evakueringsoperation. När Libyen nu skakas av strider kan det bli aktuellt med en ny evakueringsoperation. I Libanon förhandlade man fram eld-upphör under kortare tider i begränsade områden, så att de olika aktörerna kunde evakuera sina medborgare.
I Libyen sker för närvarande ingen större motsvarande samordning. Enskilda länder som Österrike och Turkiet har redan transporterat ut en del av sina medborgare. Från svensk sida har personal från MSB skickats ned till området för att assistera. Jag hoppas att det går vägen. Om de våldsamma aktörerna kommer på andra tankar kan det bli tal om att skicka militära förband för att lösa denna uppgift. Vad som kännetecknar en evakueringsoperation (Non-Combatant Evacuation Operation – NEO) tänkte jag beskriva nedan.
När tusentals medborgare ska evakueras från oroligheter och våld tvingar omständigheterna oss att handla. När en evakueringsoperation startar har den evakuerande aktören inte initiativet. Grunden för dessa operationer är därför mycket god förhandsplanering, där nödvändiga och allmängiltiga planer för troliga scenarier tas fram. Information om flygplatsers och hamnars lägen och beskaffenhet, var medborgarna är koncentrerade, kontaktuppgifter till konsulat och medborgare måste vara korrekt.
Flygplan är oftast bästa sättet att komma på plats, eftersom det är bråttom. För att undvika stora problem från början bör nödvändiga tull- och lasthandlingar upprättas i förväg för olika lastalternativ. Luftfarten har många bestämmelser som ska följas och olika nationer håller olika hårt på dessa. Det påverkar val av flygväg till utsedda landningsområden. Flygplan i tillräcklig mängd krävs också och dessa måste finnas gripbara. Soldaterna i en bataljon med lättare utrustning väger minst 80 ton. Ska man ha med fordon kostar varje fordon som tumregel en pluton (RG-32 – ett halvt kompani) i ett Herculesplan.
Det militära förbandet transporteras först till exempelvis en flygplats i området. Osäkert beslutsunderlag är legio. Är flygplatsen i användbart skick? Var finns de våldsamma elementen som tvingat fram evakueringen? Hur många är de? Vad vill de och hur är de utrustade? Och var är medborgarna? Hur tar vi oss dit?
Oftast sker förflyttning längs marken till ett uppsamlingsområde, en sträcka som kan vara flera mil. Sannolikt krävs fordon för att höja tempot. Det finns stater som genomfört evakueringar genom att skaffa fordon på plats. De evakuerade ska också förflyttas i ett senare skede. Hur görs det? Det militära förbandet kan knappast ta med sig bussar. Finns det tillräckligt med pengar och rimliga bestämmelser för att upphandla transportkapacitet på plats?
När förbandet väl når uppsamlingsområdet behövs klara regler i förväg om vem som har beslutsrätt i olika frågor. Den militära chefen ansvarar normalt för säkerheten medan eventuell diplomatisk personal avgör vem som ska evakueras och i vilken ordning. Övergripande ansvar brukar ligga vid motsvarande UD. När en evakuering görs i EU-formatet förstoras kraven på klar ansvarsfördelning.
Operationens omfång innebär som regel att förbandet splittras. En del måste kanske hela tiden bevaka flygplatsen, andra lämnas kvar vid nyckelpartier längs fram- och tillbakaryckningsvägen. Huvuddelen av förbandet kan, i bästa fall, ta sig till uppsamlingsområdet. Det innebär en svår ledningssituation för den militäre chefen. I gynnsamma fall kan förbandet förflytta sig samlat och ta med sig dem som ska evakueras till en utskeppningshamn eller flygplats. Sjövägen är att föredra för återtransporten, eftersom lastförmågan är stor och man färdas fritt över haven.
Om strid utbryter mellan egna styrkor och de våldsamma elementen kompliceras tillvaron maximalt. Som världen ser ut idag är risken stor att motståndarna inte är utmärkta och dessutom använder civilbefolkningen som sköldar. Soldater och befäl ska på bråkdelar av en sekund avgöra om de ska skjuta tillbaka, allt inför närvarande kameralinser. Tumreglerna är att använda våld i proportion till situationen och att undersöka andra handlingsalternativ. Lätt att säga, mycket svårare att hinna med i praktiken.
Officerarna ska besluta om förbandet ska initiera våld, exempelvis för att tvinga sig igenom en vägspärr mellan förbandet och de nödställda. Receptet är träning och reflektion. Det garanterar inte utgången, men minskar riskerna för civilbefolkningen, de nödställda och soldaterna. Alla inblandade kan skadas eller dödas vid strider. Det ställer krav på en fungerande sjukvårdskedja. Hur garanterars soldaterna kvalificerad vård i denna nödsituation, som en evakuering utgör?
Det snabba krisförloppet innebär högre risk för att saker går fel. Stora krav ställs därför på den politiska nivån när det gäller att kommunicera under förloppet. Maktanvändningen skall rättfärdigas och åtgärder skall samordnas internationellt.
Kommer då NBG 11 att användas för en evakueringsoperation i Libyen? Nej, det är inte troligt av flera skäl. För det första verkar länderna i Europa sköta detta själva hittills. För det andra har ingen med våld motsatt sig de evakueringar som hittills har gjorts. För det tredje finns det en annan BG i beredskap med högre kapacitet i form av BG-107 med förband från bland annat Tyskland och Nederländerna. Finland, Österrike och Litauen har också mindre enheter i denna. Det är därför mest troligt att denna används först, om läget skulle förvärras. Möjligen skull i det läget enstaka enheter ur NBG 11 kunna användas i ett sådant scenario.
Du hittar bloggen Försvar och Säkerhet här.
Kvalregeln för att bli medlem i klubben är att man ska ha haft samlag på minst 10 000 meters höjd. Undersökningen är utförd av Skyscanner, och exempel på kändisar som tillhör höjdarklubben är Björn Borg, Frank Andersson, Richard Branson, Ralph Fie…
